Begravningen var viktig för egyptierna. Var deras kroppar oigenkännliga skulle deras eviga liv inte kunna fortsätta.
I början begravde man bara kroppen i en grop i marken tillsammans med mat för deras nya liv. Men snart märkte man att det inte var så bra eftersom kroppen torkade och blev stenhård.

Man provade då ett annat sätt, att först svepa in kroppen i ett tyg eller ett skinn. Sedan lägga kroppen i en grop som var klädd med trä eller sten. Detta var inte heller så bra eftersom kroppen då angreps av bakterier.
Först efter flera hundra år lärde man sig konsten att balsamera de döda. Balsameringen blev så bra att kroppen kunde bevaras i flera tusen år.
De döda fick en balsamering efter hur rika de var. Faraonerna fick den allra dyrbaraste balsameringen eftersom man trodde att de skulle bli gudar efter döden.

Det tog hela 70dagar att göra en mumie. Vid varje steg i mumifierings-proceduren utförde prästen en ceremoni.
Det första man gjorde var att ta ut alla inälvor och lade dem för konservering i varsin urna föreställande Horus fyra söner. Hjärnan togs ut med en lång metallkrok genom näsan. Man gjorde ett snitt i vänster sida där man tog ut tarmar, magsäcken, levern och lungorna. Till en början lät man hjärtat sitta kvar men det ändrade man sedan på och i stället för hjärtat lade man en skarabé på dess plats. Skarabén symboliserade ett evigt liv.

I hålet som man skärt lade man linnepaket med pulvriserat natriumklorid och fyllde hela kroppen med det. Efter 40dagar tog man bort allt natriumklorid och kroppen tvättades och penslades med oljor, kryddor och harts.
Man fyllde hela kroppen och huvudet med linnepaket som också de innehöll harts, kryddor och oljor. Sedan sydde man ihop snittet i sidan och täckte stygnen med ett platta med tecknet Udjat (Horus öga).
Ögonhålorna fylldes med linneremsor och efter det slöt man ögonen. Näsborrarna fylldes med bivax och armarna lades i kors. Man målade alla naglar med guld och smyckade kroppen med massor ädelstenar och guld.